Härnösand brann 3 gånger på elva år.

 

Att skydda sig mot elden var ingen lätt uppgift gammalt tillbaks då all bebyggelse bestod av timmer och brädor. De enda redskap man hade var hinkar, svabbar och brandsegel. Trots hårda förhållningsregler uppstod elden med jämna mellanrum. Matlagning, belysning och uppvärmning skedde varje dag och skorstenarna var nog inte i bästa kondition jämt. Man delade in staden i olika kvarter och hade brandvakt. En mindre angenäm och populär sak var att vakten gick omkring och varje timme nattetid blåste i en två meter lång mässinglur.


De första riktigt stora brandkatastroferna uppstod i början av 1700-talet. Staden brann då ner mer eller mindre tre gånger på bara elva år.


 

Den första gången var 1710 då en besökare till korsmässomarknaden somnade  ifrån ett ljus i en sjöbod. Sjöboden låg precis där Skeppsbron 23 ligger idag.  Göran Hagfors står på den plats där branden startade 1710.

 1714 var det dags igen och den här gången var det fem stycken skoltrötta  ungdomar som ville få en paus från gymnasiet. Eleverna straffades hårt och  den  äldste av dem fördes till Stockholm där han dog i fängelset, troligen av  misskötsel.

 Tredje gången gillt var när ryssarna brände ner staden i det närmaste helt och  hållet 1721. Det försvar man hade bestod av ett stadsgarde på 125 man som  övade  regelbundet med vapen och stridsformeringar på Stortorget.

 Efter övningarna gick man in på stadskällaren och drack öl. Ibland kom man i  luven på varandra och handgemäng uppstod. En gång rök två män ihop och  värjorna kom fram. Man fick inte stoppa dem förrän borgmästaren kom springande.


I de orostider som var, satte man ut vakter på både Vårdkasen samt ute vid klubben i Gånsvik. Den 30 maj 1721 upptäckte vakten att man tände kasarna nere vid Tynderö. Han tände då själv på och såg att det även började ryka från Storråberget på Hemsön. Panik uppstod och alla förutom några gamla och sjuka flydde från staden.


Det fanns inte mycket 125 man kunde sätta emot de ca 7000 män som kom inseglande i Södra sundet. Ryssarna ankrade då upp där och förlade boendet efter hela Kattastrand.


En av platserna dit befolkningenflydde var upp till Viksjöskogarna nära Laxsjön. Där upprättade man läger och platsen har fått namnet Återvänningen. All bebyggelse i det närmaste i Härnösand och bygden runtomkring blev nedbränd och även den gamla kyrkan blev brandskadad.


På Härnön utanför stadens gränser brändes 14 gårdar. Endast en liten stuga klarade sig och den står nu uppe på Murberget och kallas för Rysstugan.


Vid Helgum låg Buresläktens gamla gård och lantmätaren Christoffer Stenklyft låg gammal och sjuk. Där mötte han ryssarna ensam med några salvor från sin musköt liggandes bakom en källarsvale. Ryssarna misshandlade honom svårt och han dog strax därefter.


Mot Stigsjö red en dag ett tiotal kosacker för att bränna. En finnskytt vid namn Orjen låg då redo vid en bro med två skottfärdiga lodbössor. När två kosacker närmade sig sköt han den ene i pannan och den andra i nacken och resten flydde därefter och red tillbaka till Härnösand. Inget annat motstånd är känt, och av förståeliga skäl då övermakten var så stor.


Till slut fick man år 1895 en fast brandkår som låg på Hovgatan 20 och den första chefen hette C.M. Johansson. Man hade då 22 man anställda och tog sig fram med häst och vagn. Brandpersonalen hade då befogenheter som poliser.


Foto: Uno Gradin. Text: Göran Hagfors.

Många itressanta artiklar finns att läsa i Bäverposten.

Länk: Bäverposten.

 

Upp