Elden - inget att leka med.

En förödande brand på Länsmuseet Murberget Foto: Lars Bergström Härnösands brandkår 1926. Som framgår av bilden ryckte man då ut både med bil och hästar.

Att skydda sig mot elden var ingen lätt uppgift gammal tillbaks då all bebyggelse bestod av timmer och brädor. De enda redskap man hade var hinkar, svabbar och brandsegel. Trots hårda förhållningsregler
uppstod eld med jämna mellanrum. Matlagning, belysning och uppvärmning skedde varje dag och skorstenarna var nog inte i bästa kondition jämt. Man delade in staden i olika kvarter och hade brandvakt. En mindre angenäm och populär sak var att vakten gick omkring nattetid och blåste i en 2 meter lång mässingslur. Den första riktigt stora brandkatastrofen uppstod i början av 1700-talet. Staden brann då ner mer eller mindre tre gånger på bara elva år..

Efter den sista branden tog man sig i kragen och organiserade upp en bättre bevakning. Staden indelades i åtta kvarter där vissa uppsyningsmän hade ansvaret. Under sommaren var vattenproblemet inget bekymmer då staden låg efter vattenlinjen. Vintertid höll man vakar öppna vintern igenom. Anbud lades in av stadsborna där den lägsta anbudsgivaren fick det otacksamma jobbet att hålla de c:a 20-talet vakarna uppe. Som mest var det hela 28 stycken. En något mindre populär sak var när brandvakten blåste i en två meter lång lur. Han blåste en stöt kl 21.00, två stötar kl 22.00 o.s.v. för att påvisa att han gjorde sin runda.
Under 1800-talet upphörde den illa ansedda lurblåsningen och sex stycken stämpelur infördes istället. Den frivilliga brandkåren hade till uppgift att vid eldsvå-dor  ”efter yttersta förmåga hämma elden, samt bärga och bevara liv och egendom”. Till slut fick man år 1895 en fast brandkår som låg på Hovsgatan 20. Den förste chefen hette CM Johansson. Man hade då 22 man anställda och tog sig fram med häst och vagn.


Text: Göran Hagfors

Länk till: Bäverposten